Åh jag vet inte ens själv längre, blir bara så besviken på människor som lovat så jävla mycket. Löften de nu har glömt att de någonsin gett, som jag aldrig kommer glömma. Alla lögner som jag gått på om och om igen, trott att allt ska bli bra igen, bli som förr. Och jag förstår inte ens varför, varför man kan ha så bestående och så starka känslor för någon som aldrig kommer komma tillbaka, som aldrig kommer släppa in mig på riktigt. Utan bara ljuger, bygger upp mitt hopp för att sen krossa det. 

Och jag är den kära idioten som faller för det varje gång, och jag vet inte ens varför. För jag vet hur det kommer sluta, precis som alla andra gånger. Även fast jag hoppas att en gång kan det vara på riktigt. Men jag kan inte rå för det, för även om jag bara blir lycklig av lögnen (eller det kanske inte är en lögn, det kanske bara är en tillfällig sanning) för stunden är det värt evigheten av smärta som kommer efteråt.